Jag känner att jag hämtat mig skapligt från årets första månad då K var så sjuk. Tre veckor med en kombination av arbete, komp och semester gjorde att jag kände mig betydligt bättre. Det var ju bra! Det är kanske lite typiskt den utmattningssjuka, att undvika sjukskrivning? Min läkare kommenterade i alla fall lite ironiskt det faktum att jag friskskrev mig själv till sist… Jag var bara så trött på att vara utmattad!
Men gudarna ska veta att det inte är så lätt att hålla sig på banan. Ändå har jag lite svårt att förstå hur exempelvis relativt unga barnfria/barnlösa personer med icke livsviktiga arbeten kan hamna i utmattningssyndrom. Så många människor som faktiskt har möjlighet att skala av en massa saker som ändå hamnar där. Jag har säkert sämsta fantasin men är det inte bara att styra upp sin situation i det läget?
Jag skalar av. Ibland kanske man kan säga att mitt liv lite som en skalad banan. Naket, ganska intetsägande och svagt färgat i en ganska osympatisk färg. Det där som är färgglatt, tjockhudat och ska skydda mig från allt hänger säckigt ner.
(Fast ibland finner jag mig själv i en situation där jag förstår att jag glömt av att hålla igen eller helt enkelt struntat i det.)
Problemet för mig tycker jag är att jag inte kan bestämma själv. Jag har alltid jouren. Eller, varannan vecka har jag absolut jouren, den andra veckan har jag jouren för jouren. Det finns ingen lösning som jag kan föreställa mig som skulle göra att jag aldrig var assistent åt mitt barn och inte behövde få lätt ångest av sms, då jag alltid tror att de ska vara en variant på ”jag kan inte komma”.
Nu när jag känner att jag verkligen skulle behöva lite mer lugnt och fint, så har vi också en av de sämsta perioderna på evigheter med assistansen. En av de tre som är basen i assistansen på kvällar och nätter är tjänstledig. Jag har därför fått ta in en av dagassistenterna för att täcka hans pass och i sin tur ta in en tidigare anställd som i sanningens namn mest varit opålitlig i fråga om att komma till jobbet för att täcka dagassistentens pass. Han har fortsatt vara just opålitlig ur den aspekten. Samtidigt har ytterligare en av bas-personerna varit med om en hemsk tragedi i familjen. Han har varit borta en månad nu, jag vet inte hur länge till det kan bli. Och så tredje bas-personen: magsjuk, hela familjen.
En av helgassistenterna, som jobbat varannan helg, vill sluta för att göra andra grejor. En av helgassistenterna som skulle jobbat varannan helg sa jag upp. K låg i sängen och sov räv för att han inte ville gå upp när den personen jobbade. Det kändes inget vidare.
Man kan säga att det haltar lite.
Så, jag gör kanske 1-2-3 kvällar och nätter som assistent varannan vecka, plus 1-2 dagpass varannan vecka. Sen går jag till jobbet, det självvalda. Ks pappa har samma situation då alltså.
Jag har försökt rekrytera. Det är inte lätt. Urvalet är tunt. En av dem vi träffade på intervju tackade ja till jobbet men hörde inte av sig igen. Han kändes som en nödlösning så jag var kanske inte så upprörd för det utan tog det som ett tecken. Jag har inte tagit reda på vart han tog vägen. Nästa person kändes riktigt bra men tyvärr verkar det vara samma historia nu? Han har tackat ja till jobbet, skickat in sina uppgifter. Men nu är han… helt tyst. SUCK.
Så vart skalar man?
Förra helgen var minsta magsjuk. Idag är det visst mellans tur. Jag har min snutte klorinsprayen med mig, dikterar vad alla för röra och göra. Jag tycker synd om de små när de är sjuka, förstås, men det är i alla fall väldigt skönt att inte vara orolig för dem på samma sätt som jag alltid är orolig för K när han är dålig. När man ska krya på sig så gör inte alltid han det. Jag tar alltid höjd för det.
