Mer sur än söt

När jag passerar skolan nu på morgonen så står klass 6B på skolgården, de har väskor med sig, rör sig lite uppspelt. Bilar står parkerade intill, snart ska de åka på klassresa!

Men K ska inte följa med. För när det blev tal om att planera klassresa så samlades föräldrar i klassrummet en kväll för att prata. Det visade sig att det redan fanns ett förslag, som planterats hos eleverna. K hade berättat i förväg att de pratade om kanot och bergsklättring. En av föräldrarna berättade mera och la till att det också är tillgängligt. Och det är sant. Själva anläggningen som sådan är tillgänglig…

… men dagen skulle börja med en flera timmar lång tipspromenad a la bergsklättring. Och följas av att barnen paddlar kanot, spelar beachvolley och bastar och badar från bryggan. Bara saker som K inte kan delta i. Då spelar det inte så stor roll att där finns handikapp-WC, att det är en extra bred parkering, att det ligger asfalt mellan stuga och café. Det är inte de mest sannolika ställena där klassen kommer uppehålla sig.

Att stå upp för funktionsfrågor är att stå själv. Ja, generellt är det så, att det solidariska stödet är mycket lågt för att driva dessa frågor. Att säkerställa att K kan delta i skolundervisningen är som förälder att ständigt behöva vara på sin vakt. Så många gånger det blivit fel. Som utflykten på brandstationen där alla såg på film och fikade en trappa upp och K fick vänta nedanför med sin assistent. Som den exkluderande skolgården som trots tre års tjat visserligen renoverades men med precis samma murar som tidigare. K är troligen inte det sista barnet som ägnar tre år att på håll tittar på när klasskamraterna leker på rasterna. (Dock ska det tilläggas att den klassföreståndare som K haft det senaste året är fantastisk och att jag är SÅ nöjd med honom.)

Så jag blev rörd till tårar när en av föräldrarna i klassen tog fram ett alternativt förslag som hon presenterade i föräldrarnas Facebookgrupp. Klockrent ur Ks perspektiv och roligt och spännande för mellanstadieelever generellt. Någon gav sitt stöd, någon svarade något i stil med att det inte behövdes några fler förslag. Resten, sa inget.

I skolan någon dag senare fick barnen rösta. De valde resan med bergsklättra/paddla kanot/osv. Det är inte elaka barn som ger det resultatet, men en smula taktlöshet från föräldrarna står klart på orsakslistan. K ville inte att jag skulle lägga mig i mer. Vem vill vara den som tvingar klassen att åka dit ingen vill, vem vill sabba klassresan alla ville ha?

Så idag är K hemma, de andra avslutar mellanstadiet tillsammans med en övernattning i Bohuslän.