K, som har en muskelsjukdom, som gör honom nästan orörlig, har varit sjuk i tre och en halv vecka. Det började egentligen bara som vanlig feber, sedan blev det, som nästan alltid, hosta med slem. Vi satte in antibiotika, som vi brukar göra när K blir sjuk men han blev så illamående av den, medicinen kom upp igen. Efter 3-4 doser beslöt vi att avbryta eftersom medicinen gjorde honom så dålig. Nu har jag lärt mig att det bara behövs omkring 15 minuter för medicinen i magen för att den ska tas upp, lätt att vara efterklok.
Jag var i kontakt med lungmottagningen när nyårshelgen var förbi. De tyckte att jag skulle avvakta med ny antibiotika. Dagarna gick. Febern bestod och deras råd likaså. Ändå skrev det ut ett utifallatt-recept och när helgen kom blev också K mycket sämre. Jag hämtade ut medicinen.
Det var en tuff helg med mycket slemhosta och feber. K var mycket matt och han hade svårt att äta något, där fanns varken ork eller aptit och det mesta retade igång hostan. Antibiotikan hade gjort honom illamående också. Jag övervägde flera gånger om jag skulle åka till akuten men gjorde det inte. Jag gjorde allt jag vet för att motverka uttorkning, K fick ta några klunkar var tionde minut för att få i sig i alla fall vätska.
Sjukhusclownerna kom förbi. Ånej, tänkte jag först, men de var skickliga och kunde anpassa sitt besök efter en fjortonåring. De fick oss båda att le.
När tisdagen kom var läget oförändrat. Febern, illamåendet och hostan var kvar, jag åkte in med K till sjukhuset och lunginflammation konstaterades. Han fick ett nytt antibiotika. Den nya sorten gjorde honom ännu mer illamående och på torsdagen, två veckor efter att han blev sjuk från första början, så åkte jag in med honom till akuten en andra gång. Han bara kräktes, var tråkig och mådde kattskit. De röntgade magen i jakt på förstoppning och gav honom en medicin mot illamående. Han hade inga kliniska tecken på uttorkning. Plåtarna visade ingenting, medicinen hade ingen effekt alls, han hade på lång tid inte ätit något vettigt, men K skickades ändå hem. Igen, så här i efterhand, jag skulle inte litat på läkarens bedömning utan istället på min egen. Det är lätt att hamna i den fällan, att man tror att de vet bäst. Men bortsett från lite smådetaljer så vet jag ofta sådant som är av betydelse för situationen!
På lördagen var K inte där. Han var inte sig själv. Håglös, brydde sig inte om något, ville bara sova, inte ens titta på Youtube. Efter drygt två veckor i sängen och med knappt ingen mat i kroppen så var det slut på reserver. Jag åkte in med honom för tredje gången den veckan. Denna gången fast besluten att skrivas in på vårdavdelning.
K skrevs in på akutvårdavdelningen, de satte ett sockerdropp och fortsatte ge medicinen mot illamående. De frågar hela tiden om han kräks. Det gör han inte så som de menar, att mat och dryck kommer upp. Till det krävs muskler som K inte har, vid de allra flesta tillfällena åkte maginnehållet bara upp och ner. CRP:t blev bättre och bättre för varje dag, det är indikationen på att lunginflammationen ger sig.
Efter några dagar på sockerdropp så började jag ifrågasätta behandlingen. Då hade de egentligen redan velat koppla bort och skicka hem men vi hade protesterat. Det är så de jobbar på akutvårdavdelningen, känns det som. Man kommer in med magsjuka, får ett dropp och åker hem. Men detta var inte magsjuka och illamåendet som jag misstänkte var läkemedelsutlöst antog jag skulle vara kvar kuren ut, alltså ytterligare typ fyra dygn. Var det inte onödigt att utsätta en svag kropp för sådan belastning, menade jag.
Jag kontaktade desperat alla vårdkontakter jag kunde komma på inom sjukhusets väggar. Hjälp! Som tur var svarade både lungläkare, dietist och specialisten på just Ks diagnos upp, de kom till avdelningen och resonerade med mig, förstod. Plötsligt var det dags för operation och en venport sattes, näringsdropp kopplades på, K fick äntligen något att bli frisk på i kroppen. Ungefär samtidigt beslöt man att lunginflammationen var färdigbehandlad och antibiotikan sattes ut i hopp om att illamåendet skulle ge sig.
Det dröjde ett par dagar utan antibiotika och med näringsdropp innan K sakta började bli kry. Illamåendet avtog men tarmarna hade stannat av till följd av den långvariga bristen på mat. Nya kräkningar! Ytterligare en kur antibiotika, med en bieffekt som får magen att rumla, sattes in. Det kändes nervöst att ge mer av det som fått honom att bli så dålig. Några bakslag senare, så var det äntligen dags att bli utskriven från sjukhuset, efter åtta dygn. Det var sååå skönt att komma hem igår! Vi firade på kvällen med köttfärslimpa och pressad potatis och gräddsås, som K fantiserat om när han repat sig lite. Han åt som en häst! Han har kvar sin nål i halsen om det skulle bli något problem.
Jag och hans pappa varvade, tog vartannat dygn på sjukhuset. K behöver även normalt hjälp dygnet runt, ofta ofta. Han kan inte röra sig. På sjukhuset sjuk blev det knappast lugnare. När jag var hemma kunde jag inte heller slappna av. Stressat beteende. Den hök-aktiga bevakningen gick inte att slå av och på beroende på var jag var någonstans. Jag känner mig skadeskjuten nu, som att jag varit och krafsat på den där utmattningssjukdomens port igen. Jag hoppas jag kan bryta det, snart. Nu när allt, förhoppningsvis, är som det ska.
—
Jag är så glad och tacksam att K kommit hem. Det är inte alla som får det. I förrgår dog Sofia på ett sjukhus på Teneriffa. Just fyllda 30 år, med samma diagnos som K. Hennes kropp pallade inte trycket efter en tids sjukdom.
Du måste palla, K.
