Chokladglad.

Idag när jag kom till jobbet så låg där på min plats, på mitt skrivbord, en rulle med Droste choklad. Hälften mörk, hälften ljus. Och en handskriven lapp utan avsändare.

Just to brighten up your day!

Så himla fint, så glad! Jag älskar choklad! Jag har inte förtjänat det. Det bara hände, ändå.

Först hade jag lite dåligt samvete för att jag tydligen var en sån där ouppmärksam kollega som inte kände igen handstilen. Jag gissade eller anade vem som varit så där snäll, men visste inte.

Men jag kunde se det sen, i hennes ögon.

En dag i mina skor.

Jag kanske behöver ett par nya skor? Så tänker jag när jag ser termometern lämna fem och springa högre.

Jag kan ju i alla fall ta fram några andra skor än de där vinterkängorna som jag använt hela vintern.

Jag rotar efter skorna jag har i åtanke i min skolåda. Oj, dessa kan jag ju ta istället! Hm, dessa hade jag glömt av. Ja se där, se här: ett par nästan identiska bortsett från att dessahära har klack. Hm, jag tror jag använt dem… i alla fall nån gång. Dessa här ja, dem gifte jag mig i, nog inte använt sedan dess. Vad fasen har man för byxor eller kjol till dem?! Jag kommer bergis aldrig gå hemifrån i dem igen.  Hm, här ligger ju ett par oanvända Dr Martens som jag ju köpte på Provskor förra året. Använt dem…ja det tror jag?

Om jag just köpt ett par till skor? Absolut. De är också så pass speciella att jag kanske inte kommer använda dem.

I vår ska jag i alla fall promenera ner cost per use något på mina skor. Jag lovar!

En minnesstund.

O frågar dagligen, många gånger dagligen, hur man lagar olika saker. Hur lagar man tomat? Hur lagar man köttfärssås? Hur lagar man senap?

Något annat som han säger upprepat är:
– Jag älskar senap, potatismos, pannkakor och Pippi Långstrump.

Det senare dyker upp så fort han påminns om någon av dessa älsklingar. Eller ibland ändå! En annan av hans standardfraser är att han är exempelvis hungrig hela vägen till Legoland.

K lär sig en massa saker på ingen tid. Ofta känns det som om han kan mer om mig. Nu senast fick han berätta för mig om skillnaden mellan buddismen och hinduismen… För ett par veckor sedan berättade han om Alfred Nobel. Allt var som nytt för mig…

Vad Sälen gjorde med mig.

Vi har varit i Sälen en söndag till torsdag. Det var jättefint. Vi bodde perfekt i botten av barnbacken med typ inga avstånd till något. Så vill vi bo igen. Barnen har haft det jättehärligt och det är skönt att vara så genomluftad i bröstet som man blir av fysisk aktivitet och utevistelse i flera dagar. Jag har haft vinden pinandes i ansiktet och afterskiölen värmandes i kroppen.

Vår lägenhet bestod av ett allrum med pentry eller motsvarande samt soffgrupp och matbord, ett fint badrum med dusch och värme i golvet, en rymlig hall, ett mindre sovrum med våningssäng och ett lite större rum med en dubbelsäng.

Det var så skönt att ha så lite saker. Lagom med kläder. Få men välvalda hygienartiklar. Åtta tallrikar, åtta skålar, åtta små glas, åtta stora. En bunke, en brödrost, ett durkslag, och så vidare. Det som behövs men inte mer. I garderoben i vårt rum fanns en dammsugare och en adventsljusstake. Allt som behövs, va.

Det gjorde mig inspirerad och nu hemma vill jag göra mig av med allt. Jag vill slänga (läs: skänka) alla gamla gardiner som jag sparat utifall att. Kuddvaren till prydnadskuddarna som knappt suttit på sedan K var 4 år, för 9 år sedan alltså. Jag har några ljuslyktor för många, och en dyr ljusstake för julen som jag inte gillar och inte använder men som jag behållit för att jag fått den och för att den är av ett dyrt märke. Jag tycker inte att jag har jättestora samlingar av saker då jag regelbundet rensar men: Nu ska de få åka! Jag ska bli hårdare i gallringen och lämna ifrån mig fler och mer. Jag bara längtar tills det blivit en annan dag så att jag kan börja!

Stå och stampa.

Jag har haft så svårt att fotografera det senaste året, mer än så. Jag har gjort några fotoinsatser under denna tiden och det har varit kul men. Dessemellan så känner jag mig inte inspirerad. Rakt av osugen. Kameran ligger vecka efter vecka. Min kollega har föreslagit flera gånger – ska vi inte testa lite studiofotografering tillsammans!? Men jag har nog bara låtit veckorna gå. Men dem senaste tiden så har det känts i alla fall lite lockande och jag kände att jag ville testa lite, någonstans där det är fint, och se om det finns något kvar.

Jag skrev till den lokala blomsteraffären och frågade om jag fick komma dit och ta lite bilder och det fick jag. Så idag var jag där. Det var kanske lite svårare än jag tänkt mig, för fastän butiken är mycket kreativ, hon har verkligen fantasi, så var det svårt att göra något annat än det traditionella. Det riskerade att bli som det blivit många gånger förr, jag har kommit hem med ett femtio-tal bilder på gräsänder efter en promenad. Känns inte så dumt när man väl gör det men gudars så tradigt när man kollar in bilderna på datorn sedan!

Här är i alla fall några av dagens bilder. De är inga kreativa höjdpunkter direkt men det gick bra så till vida att jag inte kände mig varken stressad eller svettig eller fullständigt sopig. I morgon ska jag faktiskt också plåta, min brorsdotter med familj, just innan de blir fler. Jag har också via jobbet kommit i kontakt med en tjej med så sjukt fina kläder och vi har mycket vagt pratat om att göra en fotografering och det – DET – känns oerhört spännande och roligt!

20170303-nicolinas-15 20170303-nicolinas-6 20170303-nicolinas-11 20170303-nicolinas-22 20170303-nicolinas-215 20170303-nicolinas-53 20170303-nicolinas-93 20170303-nicolinas-94 20170303-nicolinas-101 20170303-nicolinas-110 20170303-nicolinas-189 20170303-nicolinas-62 20170303-nicolinas-116 20170303-nicolinas-144

Medborgarplikter.

Jag gör min samhällmedborgerliga plikt och sätter mig framför Melodifestivalen med E, som är 6 ½ år. Han har redan visat intresse för popiga låtar med rötterna i mello så jag är ganska säker på att det kommer att intressera honom en liten stund. Han tittar igenom de sju bidragen och bestämmer sig sedan för sin favorit. Vi röstar. Jag tycker att det är ganska pest egentligen men med honom har det helt klart sin charm. Han ställer många roliga frågor, som den om hur människorna kan vara självlysande, hur snabbt de kan få på sig, och av sig peruker egentligen och varför de gör lite skumma rörelser under sin dans och svaren är inte så enkla alltid!

Es favoritlåt vinner och han jublar i soffan och längtar redan till finalen.

När jag satte K framför Melodifestivalen när han var i ungefär samma ålder så bad han, snälla, snälla mamma, kan jag inte få gå och lägga mig nu…!?!

Så snäll är jag.

Minsta är sjuk och jag kunde inte motstå hur han motiverade att han skulle få låna min telefon. Så han fick. Det visade sig vara värt varje obskyr Spindelmannen och Elsa-film på Youtube-tipsar-listan som jag får på mailen senare:

”Å tack! Du är så snäll! Du är så snäll som hela jordklubben!”

Harmoni.

Här sitter jag och har ätit alldeles för mycket Toscakaka (Jag testade det här receptet, gott!) och tänker att jag måste producera något. Målet med idag har varit att inte planera och göra så mycket. Jag har lämnat mellanbarn hos lekkamrat, lagat kakan, ätit lunch och sedan gått till affären med största och minsta. Jag tänkte att jag bara skulle ta det lugnt, vila. Men jag kan inte vila.

Jag känner mig gladare när jag gör något, nästan oavsett vad det är, som att äta på restaurang med en vän eller rensa kökslådorna. Men blir jag friskare, piggare? Det känns väl inte så. Även om det samtidigt känns som om jag vill planera allt hela tiden, för att slippa stunder av inget. När jag gör något så längtar jag ofta tills det är över, så att jag kan göra inget.

Jag letar efter stunder att vila på men ändå kan jag på något vis inte vila. Fötterna rör sig hela tiden, hjärnan surrar, jag sträcker mig instinktivt efter telefonen – kanske har någon uppdaterat med något makalöst på Instagram de senaste 75 sekundrarna?! Jag tänker på huslån, jobb, hämta barnen, assistenterna, vad jag ska ringa, boka, beställa.

Det är så frustrerande det här, på något vis. Jag försökte beskriva läget i ett sms till Petvet häromdagen. Att jag bara tar mig igenom dagarna, nästan känslolös. Hon sa att kanske är det i avsaknaden av tydliga känslor, både negativa och positiva, som det kan uppstå ett vakuum som känns som icke-känslor, fast egentligen är det kanske harmoni? Jag har aldrig tänkt på harmoni som så. Jag har alltid tänkt att harmoni liksom ändå på något vis har överhäng på den positiva sidan. Att harmoni känns bra. Det kanske är en liksom förskönad och orimlig tanke?

Böla.

Jag drababdes i veckan av något som jag antar är ett slags återfall. Det har funkat ganska bra att köra på. Så då har jag gjort det! Nu kan jag kanske se på tidiga veckans huvudvärk som ett tecken. Jag hade också noterat att jag fått mycket tinnitus och att öronen slog lock så där som de gjort under året. När jag på torsdagen vaknade med ett tryck över bröstet var jag det verkligen på spåren.

Jag skyndade mig hem efter jobbet på torsdagen, la mig på soffan och sen bölade jag för det mesta. Jag blev osams med min man, men faktiskt, vi tog oss ur det, utan att det skulle behöva bli det traditionsenliga sura i timmar (andra gången på kort tid som vi lyckas bemästra det!). Jag grät för allt möjligt. Åt konflikten. Åt söta barn. Åt något vagt rörande på TV. Jag till och med kunde prata om hus och konstruktion, helt odramatiskt och okänslomässigt ämne, men samtidigt gråta.

Fredagen vaknade jag medveten, medveten om faran. Jag tog det ”lugnt”. Gjorde i ordning barnen för skola och förskola, tränade, åkte hem, duschade och jobbade till två, såg sedan ett par timmar på TV och installerade till hälften en skrivare innan jag hämtade barnen. Men jag kunde också ha klämt in ett ärende på köpcentrat och handlat och träffat en vän på lunchen och jobbat med något stort och komplicerat, istället fick det bli arbete med en quiz, den skulle ju ändå göras. Jag skulle också ha kunnat satt en deg, hängt tvätten, sett till att skrivaren faktiskt fungerade och lagat middagen också.

Allt är relativt.