Hemlighållet.

Jag håller på med ett litet hemligt projekt. Hastigt minimerar jag webbläsarens fönster när någon verkar stega närmre eller kasta ett getöga mot min plats.

Jag förbereder en resa, vi ska allihopa åka till Barcelona för tre nätter. Det är något av ett projekt att samordna. Två assistenter, tre barn, två vuxna, en resa. Än så länge är det bara assistenterna som känner till att vi ska. Min man och min förstfödda kommer att få resan som födelsedagspresenter, båda fyller i mars. Upplevelser, det är ju så populärt…!

I somras var de minsta och min man och jag samt mitt dåliga samvete på Menorca i en vecka. Barnen badade 09-17. I sju dagar. Även om jag vet, visste, att det inte är en resa för K, så kändes det inte riktigt bra att vara på en plats som han tyckte såg exotisk och fin ut, medan han stannade hemma hos sin pappa i en lägenhet i utkanten av stan. Inget ont om hans pappa, och han hade det säkert kalas med mycket spel och bästa farbrorn som nattgäst. Men ändå… Så den här resan, den är kanske för att det ska kännas lite bättre för mig också, jag tror det.

Nä, det är inget för K att ligga på stranden en hel dag, eller för den delen en hel vecka. Där finns inte mycket han kan göra där, och generellt suger ju wifi på hotellet. Han kan doppa sig en gång men sedan är han nog färdig med det tills en annan sommar. Det är för meckigt, oftast.

Men det är dyrt att köpa sig fri från sina känslor. Förhoppningsvis ska ingen i familjen klaga över att jag bjuder dem utomlands. Och så kan vi åka till andra ställen sen utan att han känner sig orättvist behandlad och utan att jag mår dåligt över det.

Vi ska utöver att besöka stranden en snutt och bada i hotellets takpool göra saker som passar K och som jag vet att han skulle gilla. Äta tapas, köpa en glass, besöka akvariet, gå på djurpark, se en palm. Har du förslag på vad vi inte bör missa?

Annonser

Jasså, en sån dag.

Jag har ägnat säkert tre timmar åt Zalando ikväll. Ofta(st) när jag lägger saker i varukorgar på nätet så stänger jag bara ner till sist. Köper sällan. Men idag har jag faktiskt lagt en beställning. Jag villhöver (ett användbart ord!). Ett par skor som är lite fina. Ett par byxor som är mjuka fast festiga. Ett par jeans med högre midja när jag känner mig för gammal för mina favoriter med låg midja som jag haft i många år nu. En tröja att stoppa innanför en kjol. En kjol som jag aldrig använder, alltid tar av mig innan jag går hemifrån. Sånt.

Egentligen är förstås sanningen den att jag inte behöver något alls. Att jag har rätt mycket kläder och skor och mer än så.

Jag slits mellan olika stilar. Jag, hon, hårdrockarn. Eller jag, hon, som vuxit upp, som vill bli lite mer officegirl. Jag, hon, som alltid känner sig utklädd så fort det blir lite uppklätt. Jag, hon, som har så många olika issues hur kläder ska sitta och vara och hur jag tror mig se ut. Jag, hon, som bara har svart. Jag, hon, som faktiskt kan känna sig lite sugen på något blommigt, senapsgult, rosa.

Förmodligen kommer jag skicka tillbaka medparten av det jag köpt idag. Som vanligt.

Präktig.

Tidigare i veckan skrev jag ut en hel massa recept på saker jag aldrig lagat. Idag har jag delat upp recepten i kategorier. Ungefär: vegetariskt, soppa, fisk, fågel/kött. Så har jag tagit en av varje och häftat ihop dem. Jag har lite hastigt gått igenom dem och kollat vilken bunt som lämpar sig bäst på ojämna veckor (då bör det vara lättuggat) och sedan numrerat häftena. 1 till 9.

Nu har jag alltså drygt två månaders vardagsmatsmenyer färdiga på mitt skrivbord. Jag har gått igenom det första häftet och lagt det vi saknar hemma i en kundvagn på Mat.se och bokat en leverans till den 2 januari. Då kör vi (jag) igång! Eftersom det är en lovvecka så har jag också på förhand tänkt ut luncher och mellanmål.

Veckans middagar, vecka 1:
Pizza
Kycklingben med majskolvar, baguette och mangosalsa
Kroppkakor med rostade hasselnötter
Panerad torsk med broccolipure och picklad lök
Skinkschnitzel med rostat vitkålsmos och stekta tomater
Varma mackor
Köttfärssås med spagetti

Planen är att jag ska slippa gå till affären vareviga dag. Som jag brukar göra. Det tar nämligen tid, suger energi och kostar mera. Utvärdering kommer!

Fortsättning följer.

Årets näst sista dag. Jag har skrivit en sammanfattning av året många gånger förr, men har inte ens börjat nu. Kanske får det bli på andra sidan nyårsnatten, om det händer. Det är så sjukt svårt att komma ihåg vad man gjort och när då när man inte bloggar regelbundet! Jag har heller inte fotat alls lika mycket vardagsbilder som tidigare år. Det har varit lite slakt emellanåt.

Men jag kan ju bara för sakens skull konstatera också här att jag mår bra nu, ur utmattningssynpunkt. Det var i oktober förra året, eller något sådant, som jag friskskrev mig själv från min sjukskrivning men det tog ytterligare ett år innan jag kunde konstatera efter en riktigt USEL och stressig dag att jag – jo visst – hade stressat, men att jag inte – faktiskt – mådde dåligt. Den där kvävande, krävande, kräkande känslan fanns där inte!

Bild från i höstas när jag hälsade på mamma och pappa. Jag hade med mig min nya kamera och testade en dubbelexponering. Jag köpte kameran förra året vid ungefär den tiden men jag kunde inte öppna paketet. Det fanns inte energi. Jag kunde inte orka. Så jag fick skicka tillbaka kameran. Ett år senare gick det bevisligen, den här bilden blev en av de första.

Kameran är förresten en Fujifilm X-T2.

Saker att stressa över finns dock ändå. I början av november var jag med K i vården. Han mättes och vägdes och utvärderades åt alla håll och kanter. Det görs varje år. Det blev då väldigt tydligt att han gått ner i vikt verkligen osunt mycket. Enligt sin egna kurva saknar han ungefär 10 kilo. En fjärdedel av sin kroppsvikt. Sedan dess har vi tragglat med mat, berikning, näringsdrycker, energi, påminna, tjata och gråta och ge upp, komma igen. Läkaren föreslår förstås att han ska opereras och få en knapp i magen, men han själv vägrar. Han är för gammal för att jag inte ska lyssna på det. Han får försöka eller ”ge upp”, själv.

Just före jul så vägdes K igen och trots att han varit sängliggande och knappt ätit i två veckor så hade han gått upp i vikt. Så himla fin belöning för oss alla, för att orka fortsätta. Hittills har han hämtat in 1,3 kg. En fin julklapp till honom. Bästa julklappen till mig var kanske att en assistent som inte jobbat på nästan ett år hoppade in och tog ett pass på julafton 20-09. Ja så festar jag.

Ingen pardon.

I höstas var jag på en workshop. Jag tog dessa bilderna. Det var roligt.

Jag är så rädd för att inte prestera. Jag har vackert-väder-ångest deluxe när jag ska fotografera. Tänker att nu skiter det sig. Alla som jag ska fota gottar sig åt att solen lyser, att himmelen är blå från början till slut, men jag mår dåligt på förhand, jag bestämmer att det kommer bli kass. Mycket kassare än vad andra förväntar sig.

Det som var så skönt med workshopen var att fotografen hade ett så avslappnat förhållningssätt till ljus. Flera av bilderna från den här dagen är tagna i riktigt ruttet ljus. Men det gick. När jag kom hem kunde jag se att jag kunde leverera.

Någon vecka senare så gjorde jag en fotografering i solen. Det blev fint och bra. Jag får säga det. Jag måste inte lägga till att det kunde gått bättre. Jag vet inte varför jag har en sådan drift att jag bara måste göra det, ursäkta mig!

Det är inte bara inom foto som jag gör så. Kakan kunde varit snyggare. Brödet fluffigare. Pajen kunde ha varit klar en kvart tidigare så att den hade kunnat stå till sig. Vardagsrumsbordet kunde ha varit avtorkat. Mina texter på jobbet kunde ha varit bättre, skarpare. Visst?

Nu lägger jag upp mina bilder här utan ursäkt.

Youtoo.

Förra helgen var jag med släkten på julbord. Tre par generationen yngre, tre par generationen äldre. Upp för samtal kom förstås #metoo. Jag vet inte vem som började faktiskt, mer än att det inte var jag. Mina bordsgrannar, män av den äldre generationen, visade sig vara en blandning av kränkta, mansgrisar och dåligt upplysta.

”Somliga pratar om metoo, jag brukar prata om Youtube”. Utläses med ett par akvavit innanför västen och på skånska… SUCK.

Till min stora glädje visade sig min far inte alls yttra sådant som de andra männen. Jag har en mjuk och påläst far och det har jag många gånger, också nu, varit glad för. Min äldsta bror ryckte in, tacksamt på många vis, för det vart ensamt på min sida. Min mamma har inga, enligt henne, självupplevda händelser att relatera till men egentligen tror jag bara att hon var rädd för diskussionen och att det skulle upplevas otrevligt på deras tillställning, som skulle vara trevlig. Den var trevlig.

Det är förskräckligt vad många, som när man låter granska dem har en himla massa av det där i sig. Och nu får man ju inte ens ha lite kul! Stackars män. Jag läste någonstans att när det blir mer jämlikt så upplever de tidigare previligerade det som att det blir orättvist. Jag sparade det för att ta fram någongång när det behövdes. Som nu. Men har glömt var.

Så klart.

Också jag.

Igår fyllde jag år. 39. Eftersom ”ingen” kunde fira mig till helgen så fick det bli lite halvfestligt mitt i veckan. Onsdagsprosecco och jordärtskockssoppa, ett fint bröd och italienska delikatesser. Lagom höstig meny. Mina fina kom. Vi pratade om allt möjligt, men också om #metoo. Min man är en mycket agitatorisk (heter det så ens?!) person som aldrig är tyst, oftast vet mer om det mesta. Om han inte gör det så låter det ändå som att han gör det. Och han rör sig som så också. Jag brukar hålla mig i bakgrunden faktiskt. Inte lika mycket nu som tidigare, även vårt förhållande rör sig framåt efter att i stunder backat runt hörnet. Men hur som helst så kunde jag i alla fall konstatera att #metoo gjorde honom tämligen tyst.

Han har en, vad jag tidigare uppfattat det som, inte helt verklighetsförankrad bild av hur relationen kvinnor och män är i många sammanhang. Kalla den förlegad? Jag har försökt berätta nu och då, jag är osäker på om han trott mig egentligen, att det är vardagsmat. Standardmeny för en kvinna. (Jag har fortfarande lite svårt att använda ordet kvinna om mig själv, jag känner mig trots mina 39 år som nästan novis i alla sammanhang… yey självförtroende!)

Jag har aldrig varit ”hot stuff” men har ändå otaliga historier om hur män tagit sig friheter. Som chefen som försökte kyssa mig. Ligga med mig. Utnyttja mig. Om mannen med den högre positionen inom företaget som la handen mellan mina ben när han körde oss mellan ett möte och kontoret. Blottaren som visat mig sitt kön en kväll då jag gick hem från krogen. Mannen med de tighta vita jeansen som satt och gned sitt kön framför oss. När vi var barn. Klasskamraterna som tvingat sina händer innan för tröjan, innanför trosan. Idrottsläraren som bara skulle kolla så att alla duschade efter lektionen. Alla händer som rört vid mig på krogen, råkat pulla när de passerat, ollat mig i kön.

Det är bara ett litet urval och jag vet att väldigt många av mina fina har varit med om liknande, värre, samma, fler, mer. Kulturen har varit att det är normalt. Det är så det är att vara flicka, tjej, kvinna.

”Stopp min kropp” är kanske mer naturligt för våra förskolebarn än för våra män, tänker jag. Och jag hoppas att det är nu det vänder. Att tafsfria festivaler är normal standard, att pojkars sätt inte slätas över med ”boys will be boys”. Att det känns givet, för alla, att fråga först.

Bloggar jag?

Vi pratar om bloggar, jag och … ja Proffset*. Jag har en blogg som ingen läser. Jag vet inte om det är hämmande eller befriande. Min tidigare blogg var knappast av influencer-karaktär. Det var tiden före det. När folk bara skrev sånt som de köpte och gjorde utan att länka till alltihopa och få andra att göra samma. Jag hade några hundra flera hundra läsare. Om dagen.

Jag vet inte om jag saknar att blogga regelbundet. Jag tror inte det. Det kunde kännas som ett måste. Då. Jag gjort mig av med många måsten. Nu. Men ibland är det skönt att skriva av sig. Även om ingen läser. Det är som att man släpper ut något som kan segla om vinden ligger rätt men som annars kan göra sig ganska bra, guppandes bortglömt i en vik.

Så jag skriver ett till och hoppas att jag kommer ihåg lösenordet nästa gång lusten faller på också.

*apropå förflutet, kanske är det nya Premiere?

Allmäktige mamman.

Vi är bjudna hem till vänner. De har kakor. Många sorters kakor! När vi ätit klart sitter vuxna kvar medan stora barn går och spelar Tekken, de minsta går upp i vardagsrummet och leker med bilar.

När O kommer på retur erbjuds han av värdparet mer fika men jag säger nej, nej nu räcker, du fikade ju innan vi kom hit också, när du var med pappa på köpcentret!

O invänder: Men hur kan du veta det, du var ju inte med!

Han säger liknande åt när han varit på toaletten och inte spolat och får påmminelse: O, nu glömde du spola! Men åååå hur kan du veta dett?!

Orättvisan.

O måste kissa!! Han skyndar sig till toaletten ser jag men så sitter han i Es rum och leker med lego när jag kollar dit. Har du varit och kissat, undrar jag. O säger att det har han. Okej men då glömde du spola och tvätta händerna, gör det.
– Men åååååå varför måste alltid jag göra allting?! muttrar O  🙂