Blondinbella 4-ever.

Jag började för några år sedan få problem med att det kliade något infernaliskt i armhålorna när jag använde deo. Jag provade massor av olika sorter, från billigt till dyrt. Så läste jag i någon blogg att jag hade medsystrar i frågan och ett av tipsen var LCC:s deodorant Count on me. Personen i fråga fick medhåll. Jag tänkte va-fan, slog till.

Faktum är att denna deodorant inte kliar alls för mig. Den fungerar på lukt-fronten också, det är ju lite av en förutsättning för att fortsätta. Sedan dess har jag alltså köpt Blondinbellas deodorant, lite i smyg…

Nyligen såldes deodoranter med den gamla förpackningen ut till halva priset och jag köpte ett mindre lager. Jag köpte också ett schampo, som lite typiskt visat sig vara det bästa schampot jag provat…

Annonser

Brädad.

Hur det går med mina 100 pass? Ha ha!

Inte så bra. Jag har haft influensan och varit oförmögen att ens bokstavera till träna under två veckors tid. Jag har varit hemma med barn för det mesta i en vecka eller två då det gått ohyggliga mängder magsjuka på förskolan och jag har velat hålla K (och oss andra) borta från det. Jag har haft nackspärr järnet. Det har varit något som kallas påsk, assistenter som inte kan jobba av olika anledningar och kanske lite lägre intensitet generellt på träningen.

Jag undrar fortfarande när det ska bli så där kul som folk säger? Två år senare…

Så jag har gjort 30 pass till och med april. Inte genomruttet men något under tänkt nivå.

Barcelona.

Om tre veckor ska vi åka till Barcelona. Allihopa hela familjen!

Förra sommaren åkte min man och jag och de två minsta till Menorca. K fick aldrig frågan ens om han skulle vilja åka med. Jag har haft dåligt samvete sedan dess. Eller redan innan faktiskt.

Jag vet att K inte skulle haft särskilt kul på Menorca. Hoppa från poolkanten 9-17 i en vecka är inte hans grej, dåligt Wi-fi är det heller inte. K och jag åkte till London för några år sedan men jag kände att det liksom gjort sitt på tillgodosidan.

Jag har köpt hela resan själv. Jag har betalat för att slippa dåligt samvete. Min man var inte tillfrågad om någonting. Han fick en kalenderinbjudan på jobbmailen och tackade ja till att vara upptagen.

Hur jag resonerar är även för mig lite oklart. Om jag betalar så bestämmer jag? Och nu bestämde jag att det ska bli en resa utifrån Ks perspektiv och bästa. Inte min mans perspektiv och bästa. Jag har betalat för att han ska nöja sig så? Han är lite som egoistisk och det blir gärna ofta som han vill ha det. Vi har pratat. Det kommer bli kompromisser för honom för att K inte kan och orkar som han, som mig, som de andra barnen. Och han har sagt att det är okej, så klart.

Vi ska gå på akvariet, bada på stranden, hänga vid poolen på taket på hotellet, vi ska äta tapas och paella, vi ska besöka chokladmuseet, gå till parken, äta gelato. Jag tror nog att vi alla ska kunna finna njutning i de aktiviteterna!

Jag längtar till vår resa utomlands, efter det okända, efter menyer på främmande språk!

Måttfullheten.

Jag läser en liten kurs på högskolan. Informationsdesign – webbdesign. Det är nyttigt. Det har hänt en del med Internet sedan jag läste informationsdesign 2002 eller för den delen kodade min egna hemsida. Den om en liten muskelsjuk pojke och borderterriern Hobby (som dog förra året). Jag behöver en uppfräschning. När jag läste för 16 år sedan så läste jag mer för avklarandets skull. Nu gör jag det för potentialen i att kunna göra bättre ifrån mig på informationssidan. Jag har verkligen stor användning av det jag läser på mitt nuvarande arbete så jag har faktiskt lagt lite lästid på arbetstid. Jag tänker att min arbetsgivare har verkligen stor nytta av att jag vet vad jag gör och varför.

Första inlämningsuppgiften är klar och godkänd, en laboration ska vara klar på måndag. Men jag är klar med den sedan länge, allt är inskickat och klart. Jag har gjort mycket när jag kunnat göra mycket, för man vet aldrig när det inte går. Dessutom blev jag i alla fall för en period nästan besatt av html och css.

Pluggar utan mål.

Jag har sökt nya kurser till hösten. Min förhoppning är att komma in på något litet till.

Om en månad börjar jag jobba heltid igen. Jag känner mig redo för det. Jag känner mig också rätt redo för hela min lön.

Nu jobbar jag alltså 80 % på mitt ordinarie arbete, jag gör omkring 0-20-40-60-100 ofrivilliga timmar som personlig assistent per månad, jag släpar runt mitt äldsta barn på sjukhus, habiliteringar och hjälpmedelscentraler minst en gång i veckan. Jag är arbetsledare för en assistentgrupp om nu 15 assistenter (herregud – är de så många!). Och så pluggar jag 50 %. Det blir alltså eh… ungefär… 100 % va? 100 %, inte av heltid utan 100 % av helt liv.

Besvikelsen är jag.

Förra inlägget, om att vara söt och fin. Fast just nu känner jag mig inte alls så.

För flera månader sedan bjöd min vän mig till sin stuga på fjället i Norge. Vi tackade ja och det kändes roligt att hon frågade oss om vi ville, jag har sett henne åka hit och dit med andra familjer men vi har inte åkt ihop på många många år. Sedan K var liten.

För några veckor sedan, när det började bli så att denna aktivitet kom närmre, så kom tvivlen. Det är en mycket lång bilresa dit. Upp på fredagen, hem på tisdagen. Säkert 7-8 timmar enkel väg. Skidåkningen som är planerad är i sin tur en trekvart med bil från stugan.

När vi for genom Europa för två år sedan, på hemresan från Luganosjön, så blev det två långa dagar med hemresa i bil. A, som kört oss hundratals mil före det, under alla de år som vi bilat i Europa, blev som utmattad efter. Han var dålig på ett flyktigt sätt i flera veckor. Det har väl satt sig lite i hans huvud och också han har känt sig osäker på resan. Så mycket åka på så kort tid.

När vi pratade om resan och båda avslöjade sina tvivel för några veckor sedan, så försökte vi båda att hitta peppen och vi försökte lite vagt att övertyga varandra om att det skulle bli bra. Härligt och bra. Åka skidor är ju kul! De är ju bra, vi trivs med dem!

Jo, men vill du åka, så vill jag åka. Ja men jo, jag vill väl åka, om du vill åka.

Men i går när jag vaknade så kände jag att nej. Nej, det är inte för mig, inte nu. Jag kan inte. Så jag skrev ett meddelande till min vän.

Hon svarade många många timmar senare. Ah vad det var jobbigt att vänta! Inte veta hur hon skulle känna. Hon skrev att hon var besviken förstås. Och det är jag med. På mig.

Utmattningssyndrom är en knepig grej och det räcker inte att bara skärpa till sig och ta sig samman. Ibland så är kanske alla de där olustkänslorna att lyssna på. Jag gjorde det denna gången och om det var rätt eller fel vet jag inte. På ett sätt känns det helt rätt, att vi stannar hemma, på ett sätt känns det helt fel, att jag gör en vän besviken. På många plan känner jag mig återställd, men jag har kvar symtom på somliga sätt, i somliga situationer, inför somliga saker.

Dragkamp inombords.

Sötis.

O är en väldigt kärleksfull person som ofta och gärna beskriver hur mycket han gillar dem som står honom nära. Han säger till sin farmor att hon är söt, till morfar att han älskar honom. Han tycker mycket om att kramas och att sitta i knät. Han skiljer sig mycket från de andra barnen i sitt varma sätt.

På morgonen går jag fram till O och ger honom en kram. Han säger:
Å mamma, du är lika fin som jag!

Häromkvällen när jag sa god natt till honom så sa han att jag är så fin, att han gillar mig så. Jag är en sötis! Men vet jag vad sötis betyder, undrar han. Jo det betyder att man är den finaste mamman på alla jordklot i hela universum!

Då är man nog rätt fin.

Förlust.

Sedan ett par veckor har jag utmattningssyndroms-känningar. Jag känner mig inte stressad eller utmattad så där värstans mycket så det hela förvånade mig lite. Jag känner lusten att gråta hela tiden. Jag kan prata normalt om datorspel eller något annat världsligt, men ändå vilja gråta. Eller inte vilja, utan jag göra det, helt enkelt. Jag har svårt att göra något som jag vill av kvällar, Jag lägger saker i kundvagnar på nätet och sen stänger jag fönstret när jag går och lägger mig. Köper inte, lägger nästa dag andra saker i en annan kundvagn och stänger. Så jävla meningslöst så jag kräks på mig själv. Precis som då.

Jag har försökt loda lite efter vad det är som gjort att det blivit så här. Visst, vardagen tar väl sitt, skynda lämna, skynda hämta, laga mat, lägga, träna, duscha, städa. Men jag tror det till viss del har att göra med fjortonåringen med samma diagnos som min trettonåring, han som dog en natt när jag sov. Han hade varit lite förkyld på helgen, fått antibiotika på måndagen, blivit sämre på tisdagen och somnat in natten till onsdag.

Så många tårar jag gråtit sedan dess. Jag som inte ens kände honom. Jag har haft viss kontakt med hans mamma, till och från. En gång har jag träffat familjen, när barnen var två år gamla. Nu är min tretton och han… är inte mer.

Jag vet att barn med mitt barns diagnos och typ dör. Många av dem redan som små barn, blott ett par år gamla, om ens det. Men kanske visste jag inte att det kunde gå så fort?

Så fort, det är väl förstås en definitionsfråga, det går ju hela tiden mest som utför, eller hur man ska säga. Pö om pö så förlorar han förmåga, tåga. Nu, sedan den där onsdagsmorgonen (?), så bevakar jag honom på ett sätt som jag inte önskar. Jag tittar på honom som en som kan dö. Jag vill inte det. Jag vill se oss alla som levande så länge vi är det. Men jag är kanske rädd att jag missar ett tecken? Jag vet inte.

Jag är förtvivlat ledsen för familjens skull, det vet jag.