Rikare.

Förra året gjorde vi som vi brukar. Vi tog bilen (hyrde faktiskt en då vår bil varje dag har merparten av varningslamporna tända, vilket gör det svårt att identifiera om det verkligen är fel på något, samt att den drar någonstans runt 1,6-1,8 l/mil). Vi körde ner genom Europa utan plan. Så som vi alltid gör. Vi hamnade i ett regnigt Konstanz, drog vidare till Luganosjön, bodde i Porlezza tre nätter och körde sedan till Como-sjön där det var dyrt men magiskt vackert. Sen åkte vi den långa vägen hem. Jag satt mittemellan barnen, inte för att de bråkade och jag behövde medla utan för att den minsta visade sig vara åksjuk någon timma ner i Tyskland.

Det blev mycket tid på vägarna och lite tid där vi faktiskt hade avkopplande semester. Jag tänkte redan nör vi befann oss på autobahn, nordlig riktning, att nästa år, då tar vi flyget till solen. När vi kom hem var min man som utbränd av all bilkörning, han hämtade sig inte förrän veckor senare. Det gjorde mig bara mer övertygad om att bilandet måste ha en paus om vi ska så långt som till solgarantin.

En strand på Menorca.

Utsikten från hotellet aka en strand på Menorca.

Så vi bokade charter. Eftersom vi inte är ”sådana” så kunde vi ju förstås inte åka till Alcudia bara så där utan var ju i alla fall tvungna att åka någonstans mer unikt (så unikt det nu blir när det finns med i researrangörernas utbud). Det blev en vecka på Menorca. Vi valde bort all inclusive då jag tycker det känns lite motbjudande att äta mat tre gånger per dag lagad på samma restaurang och med olika heta teman som ”mexikanskt” eller det odefinierade ”asiatiskt”.

Dag två eller tre hade vi ett litet pepptalk. Jodå, vi ska klarar detta, vi KAN vara på samma ställe varje dag i en vecka, vi KAN! Och det kunde vi. Faktum var att det blev bara enklare och enklare. Besluten blev så nätta. Vi behövde inte vakna upp varje morgon och leta i kartboken efter mål och riktning. Det vara bara att välja mellan stekt ägg, omelett, kokt ägg. Eller inga ägg.

Allt var perfekt. Det var avkopplande på riktigt, min hjärna släppte de allra flesta ält-sakerna och det gick bra att sitta med fötterna i poolen, ligga i solstolen i skuggan en stund eller kanske stå i vågorna nere på stranden ett tag. Läget var underbart, vädret var perfekt med sina 28 grader och lätta vind, barnen älskade allt från lunchtoasten till Bamse till gocart till poolen.

Travel is the only thing you buy that makes you richer.

Köpbeteende.

Det har inte varit den bästa assistentveckan om man säger, jag blir sån där webbshopsshoppare då. Brukar inte beställa utan bara fylla lite olika kundkorgar när jag blivit för trött för att orka göra något med mer innehåll. Men i fredags var det tydligen riktigt illa. Jag, som normalt bär typ enbart svart, köpte ett blommigt osvart linne för 600 kronor. Alla delar av det där är så stört.

Ensam hemma 2

När jag passerar skolan nu på morgonen så står klass 6B på skolgården, de har väskor med sig, rör sig lite uppspelt. Bilar står parkerade intill, snart ska de åka på klassresa!

Men K ska inte följa med. För när det blev tal om att planera klassresa så samlades föräldrar i klassrummet en kväll för att prata. Det visade sig att det redan fanns ett förslag, som planterats hos eleverna. K hade berättat i förväg att de pratade om kanot och bergsklättring. En av föräldrarna berättade mera och la till att det också är tillgängligt. Och det är sant. Själva anläggningen som sådan är tillgänglig…

… men dagen skulle börja med en flera timmar lång tipspromenad a la bergsklättring. Och följas av att barnen paddlar kanot, spelar beachvolley och bastar och badar från bryggan. Bara saker som K inte kan delta i. Då spelar det inte så stor roll att där finns handikapp-WC, att det är en extra bred parkering, att det ligger asfalt mellan stuga och café. Det är inte de mest sannolika ställena där klassen kommer uppehålla sig.

Att stå upp för funktionsfrågor är att stå själv. Ja, generellt är det så, att det solidariska stödet är mycket lågt för att driva dessa frågor. Att säkerställa att K kan delta i skolundervisningen är som förälder att ständigt behöva vara på sin vakt. Så många gånger det blivit fel. Som utflykten på brandstationen där alla såg på film och fikade en trappa upp och K fick vänta nedanför med sin assistent. Som den exkluderande skolgården som trots tre års tjat visserligen renoverades men med precis samma murar som tidigare. K är troligen inte det sista barnet som ägnar tre år att på håll tittar på när klasskamraterna leker på rasterna. (Dock ska det tilläggas att den klassföreståndare som K haft det senaste året är fantastisk och att jag är SÅ nöjd med honom.)

Så jag blev rörd till tårar när en av föräldrarna i klassen tog fram ett alternativt förslag som hon presenterade i föräldrarnas Facebookgrupp. Klockrent ur Ks perspektiv och roligt och spännande för mellanstadieelever generellt. Någon gav sitt stöd, någon svarade något i stil med att det inte behövdes några fler förslag. Resten, sa inget.

I skolan någon dag senare fick barnen rösta. De valde resan med bergsklättra/paddla kanot/osv. Det är inte elaka barn som ger det resultatet, men en smula taktlöshet från föräldrarna står klart på orsakslistan. K ville inte att jag skulle lägga mig i mer. Vem vill vara den som tvingar klassen att åka dit ingen vill, vem vill sabba klassresan alla ville ha?

Så idag är K hemma, de andra avslutar mellanstadiet tillsammans med en övernattning i Bohuslän.

Orsak och verkan.

Det är lite lustigt det här, när funktionsnedsättning är alldeles väldigt ordinärt och vanligt för en lillebror. För honom verkar orsak och verkan ha omvända roller.

För några veckor sedan så pratade vi vid matbordet och kom in på varför kan K inte gå, egentligen. Frågan riktades till O. Ja, men han sitter ju i rullstol..! sa O som om det var en riktigt dum fråga.

I morse stod vi alla i hallen för att sätta på skorna innan skola och förskola. O undrade vad K skulle göra och K svarade att han skulle och bada. Varför ska du bada? undrade O. Jo min klass har jympa men jag kan inte hoppa och springa, sa K. Nej! Du sitter ju i rullstol K!, replikerade O.

Omelett!

Vi äter påsklunch. Minsta, äldsta och jag. De andra är på fisketur i Blekinge. K har varit och köpt sill, massor av sill. Han har använt sina egna finansiella tillgångar och har köpt på sig senapssill och farssill för 200 kronor.

O och jag har färgat ägg. De med gurkmeja blev väl bäst, gul lök gjorde våra vita ägg så att de såg ut som de bruna. Rödkålen färgade inte av sig alls!

Och så har jag gjort omelett, små små i muffinsplåten. O undrar vad det är för något, egentligen, och jag säger att det är, ja: omelett.

— Men VA?! Haha, nej men sådana tar man ju bara kort på mamma!, utbrister O roat.

Chokladglad.

Idag när jag kom till jobbet så låg där på min plats, på mitt skrivbord, en rulle med Droste choklad. Hälften mörk, hälften ljus. Och en handskriven lapp utan avsändare.

Just to brighten up your day!

Så himla fint, så glad! Jag älskar choklad! Jag har inte förtjänat det. Det bara hände, ändå.

Först hade jag lite dåligt samvete för att jag tydligen var en sån där ouppmärksam kollega som inte kände igen handstilen. Jag gissade eller anade vem som varit så där snäll, men visste inte.

Men jag kunde se det sen, i hennes ögon.

En dag i mina skor.

Jag kanske behöver ett par nya skor? Så tänker jag när jag ser termometern lämna fem och springa högre.

Jag kan ju i alla fall ta fram några andra skor än de där vinterkängorna som jag använt hela vintern.

Jag rotar efter skorna jag har i åtanke i min skolåda. Oj, dessa kan jag ju ta istället! Hm, dessa hade jag glömt av. Ja se där, se här: ett par nästan identiska bortsett från att dessahära har klack. Hm, jag tror jag använt dem… i alla fall nån gång. Dessa här ja, dem gifte jag mig i, nog inte använt sedan dess. Vad fasen har man för byxor eller kjol till dem?! Jag kommer bergis aldrig gå hemifrån i dem igen.  Hm, här ligger ju ett par oanvända Dr Martens som jag ju köpte på Provskor förra året. Använt dem…ja det tror jag?

Om jag just köpt ett par till skor? Absolut. De är också så pass speciella att jag kanske inte kommer använda dem.

I vår ska jag i alla fall promenera ner cost per use något på mina skor. Jag lovar!

En minnesstund.

O frågar dagligen, många gånger dagligen, hur man lagar olika saker. Hur lagar man tomat? Hur lagar man köttfärssås? Hur lagar man senap?

Något annat som han säger upprepat är:
– Jag älskar senap, potatismos, pannkakor och Pippi Långstrump.

Det senare dyker upp så fort han påminns om någon av dessa älsklingar. Eller ibland ändå! En annan av hans standardfraser är att han är exempelvis hungrig hela vägen till Legoland.

K lär sig en massa saker på ingen tid. Ofta känns det som om han kan mer om mig. Nu senast fick han berätta för mig om skillnaden mellan buddismen och hinduismen… För ett par veckor sedan berättade han om Alfred Nobel. Allt var som nytt för mig…

Vad Sälen gjorde med mig.

Vi har varit i Sälen en söndag till torsdag. Det var jättefint. Vi bodde perfekt i botten av barnbacken med typ inga avstånd till något. Så vill vi bo igen. Barnen har haft det jättehärligt och det är skönt att vara så genomluftad i bröstet som man blir av fysisk aktivitet och utevistelse i flera dagar. Jag har haft vinden pinandes i ansiktet och afterskiölen värmandes i kroppen.

Vår lägenhet bestod av ett allrum med pentry eller motsvarande samt soffgrupp och matbord, ett fint badrum med dusch och värme i golvet, en rymlig hall, ett mindre sovrum med våningssäng och ett lite större rum med en dubbelsäng.

Det var så skönt att ha så lite saker. Lagom med kläder. Få men välvalda hygienartiklar. Åtta tallrikar, åtta skålar, åtta små glas, åtta stora. En bunke, en brödrost, ett durkslag, och så vidare. Det som behövs men inte mer. I garderoben i vårt rum fanns en dammsugare och en adventsljusstake. Allt som behövs, va.

Det gjorde mig inspirerad och nu hemma vill jag göra mig av med allt. Jag vill slänga (läs: skänka) alla gamla gardiner som jag sparat utifall att. Kuddvaren till prydnadskuddarna som knappt suttit på sedan K var 4 år, för 9 år sedan alltså. Jag har några ljuslyktor för många, och en dyr ljusstake för julen som jag inte gillar och inte använder men som jag behållit för att jag fått den och för att den är av ett dyrt märke. Jag tycker inte att jag har jättestora samlingar av saker då jag regelbundet rensar men: Nu ska de få åka! Jag ska bli hårdare i gallringen och lämna ifrån mig fler och mer. Jag bara längtar tills det blivit en annan dag så att jag kan börja!

Stå och stampa.

Jag har haft så svårt att fotografera det senaste året, mer än så. Jag har gjort några fotoinsatser under denna tiden och det har varit kul men. Dessemellan så känner jag mig inte inspirerad. Rakt av osugen. Kameran ligger vecka efter vecka. Min kollega har föreslagit flera gånger – ska vi inte testa lite studiofotografering tillsammans!? Men jag har nog bara låtit veckorna gå. Men dem senaste tiden så har det känts i alla fall lite lockande och jag kände att jag ville testa lite, någonstans där det är fint, och se om det finns något kvar.

Jag skrev till den lokala blomsteraffären och frågade om jag fick komma dit och ta lite bilder och det fick jag. Så idag var jag där. Det var kanske lite svårare än jag tänkt mig, för fastän butiken är mycket kreativ, hon har verkligen fantasi, så var det svårt att göra något annat än det traditionella. Det riskerade att bli som det blivit många gånger förr, jag har kommit hem med ett femtio-tal bilder på gräsänder efter en promenad. Känns inte så dumt när man väl gör det men gudars så tradigt när man kollar in bilderna på datorn sedan!

Här är i alla fall några av dagens bilder. De är inga kreativa höjdpunkter direkt men det gick bra så till vida att jag inte kände mig varken stressad eller svettig eller fullständigt sopig. I morgon ska jag faktiskt också plåta, min brorsdotter med familj, just innan de blir fler. Jag har också via jobbet kommit i kontakt med en tjej med så sjukt fina kläder och vi har mycket vagt pratat om att göra en fotografering och det – DET – känns oerhört spännande och roligt!

20170303-nicolinas-15 20170303-nicolinas-6 20170303-nicolinas-11 20170303-nicolinas-22 20170303-nicolinas-215 20170303-nicolinas-53 20170303-nicolinas-93 20170303-nicolinas-94 20170303-nicolinas-101 20170303-nicolinas-110 20170303-nicolinas-189 20170303-nicolinas-62 20170303-nicolinas-116 20170303-nicolinas-144